Innelördag.

Idag blev det en innesittarlördag för mig och Betsan, vi kurerade våra rinnande näsor. Leon som däremot (än så länge) är frisk tog alla husbolagets kurapölar i besittning. Jag är så glad att han är sådan att man kan släppa ut honom ensam på gården utan att han rymmer eller rör sig utanför överrenskommet område. 51:an och tågbana inom en radie på 200 m skulle inte vara så värst roliga att ha annars. P var på vift.

Nåväl. Skall det snörvlas och nysas så kan man lika bra steka våfflor till morgonmål. Bara för att jäklas med immunförsvaret. Varför mata det med något hälsosamt då man redan snörvlar liksom?

Sen kan man använda sina sista krafter till att tvätta lakan och täcken, bädda med rena, städa toalett och badrum, dammsuga och så. Och inse att man är alldeles för slut för att laga mat, så man ger burkmat åt den yngre och färdiga spenatplättar åt den äldre. De hade som tur fått en massa frukt innan, så det var säkert helt balanserat trots allt.

Sen kan man vila lite medan den yngre sover dagssömn. I en timme, för hon hostar så förfärligt. Upp igen, ge honung som hostmedicin. Hittade en oöppnad burk. Som dock hade fått sig en törn, så att det var ett minimalt hål i locket. Och synen som mötte mig då jag korkade burken var, ähm, smarrig.

NU förstår jag vart alla myror försvann i somras… Uäääh. Mycket märkligt, för jag har aldrig sett myror inne i det skåpet var honungen fanns.

Nåja, efter någon timme blev det en till, längre dagssömn, med mindre hosta denna gång. Och jag fick mig riven till köket och fixade en hönsfrikassé då, som jag hade planerat. När kvällen kom var flunsan så gott som borta. Ingen kycklingsoppa, men frikassén funkade tydligen lika bra som botemedel.

Hon har en ny hobby den där Etta, att klättra upp på tv-bordet och titta på bilarna som kommer ner från Långviksrampen. Ner kommer hon själv också ganska okej, så där har hon jumppat idag. Upp och ner och upp och ner.

Imorgon står golvtvätt på agendan. Får se vad annat skoj vi hittar på.

Ändrade planer.

Jag hade för avsikt att imorgon gå på Me&i-kalas med barnen. Det sket sig.

Sitter nämligen hemma med näsdukar och varm dryck och firar fredag. Etta är surprise surprise förstås också snorig. Så morgondagens program blir att laga hönsfrikassé istället, från scratch. Köpte en hel broiler som jag skall koka.

Vet knappt hur jag skall kunna bärga mig av alla spänning.

Hårt hållen?

Vad gäller uppfostran så har jag alltid gillat en vacker ton och ett gott sätt, och har så gott jag kunnat försökt förmedla dessa kvaliteter vidare till barnen. Ni vet, be om lov, tacka för sig, hälsa och sådana där vanliga grejer. Huruvida jag har lyckats eller inte ser vi till fullo om typ 20 år.

Fast ibland undrar jag om jag ändå ridit på med lite för strama tyglar. För jag tycker nog det är lite oroväckande då Leon ofta frågar ”får jag gå och kisi?”. Det har jag nog aldrig krävt, att man måste be om lov för att få gå på toa. Hemma. Och idag var det nästan ännu ett steg värre.

Jag hade lovat honom att han fick kvällsmysa i vår säng medan jag var i duschen, sedan skulle jag komma och täcka in honom i egen säng. Mitt i duschen öppnas dörren och en liten typ tittar in och frågar: ”får jag gå i min säng?”. Gudars. Neh, DET har jag nog heller inte nekat honom någonsin vad jag kommer på?

ps. Har ni märkt att det grönskar på vissa ställen redan? Helt tokigt.

Nattning.

Visst finns det egenskaper, kvaliteter och personlighetsdrag hos våra barn som kanske inte alltid är de ljuvligaste, men det där med att somna och för det mesta också sova, det kan de minsann. (Nu tar jag i  trä jättejättemycket).

Nattningarna går för tillfället som på räls, och har gjort det ett bra tag. Vi kan ta ikväll som exempel. Etta lade jag i sin säng med en flaska välling och en tutt klockan 18.20. 2 minuter senare sov hon. Leon stängde iPaden och fick tänderna tvättade 20.35. Sen täckte jag in honom och lagade bilbo (=täcket ska snurras runt kroppen och vikas in, tidigare också känt som fågelbo) och sade godnatt. 5 minuter senare var det tunga, jämna, sovande andetag som fyllde rummet.

De flesta nätter händer det dock att Etta antingen gnäller till eller skriker ganska ordentligt några gånger, men tystnar med tutten. Kan vara tänder, eller mardrömmar, eller snuvrester eller bara något, ingen aning. Men trots att hon t.ex i natt kom upp i ganska höga toner så vaknade inte Leon fast han då ligger i samma rum.

Tokigt hur djupt han kan sova. De generna är inte från mig, jag vaknade i tiderna av att Max som liten valp kissade på en yllematta. Och nu då jag skrivit detta, så kommer nattningarna antagligen att bli mardrömslika som straff. Men nu har jag bevis på att det kan gå smidigt till åtminstone.

Förberedelser.

Jag kan inte påstå att jag någonsin skulle ha varit systematisk, pedant, tålamodig eller särskilt långsiktig. Men bättre på dessa färdigheter har jag definitivt blivit i och med barnen (skulle väl ha slutat riktigt illa i andra fall), så mycket vågar jag nog tycka.

Att förbereda grejs är kanske den färdighet jag övat på mest, och den jag upplevt att gett mig den största nyttan. För om man kan välja mellan en vardagsmorgon som går ut på att a) stressa runt och söka kläder, skära fruktsallad, hitta bortsprungna vantar och stövlar på fel ställen eller b) i sakta mak välkomna sig själv och barnen till en ny dag, klä på sig de kvällen innan framtagna kläderna, packa med den färdiga fruktsalladen, sätta sig i bilen som stolpats redan kvällen innan, ja då väljer jag nog hellre det senare alternativet.

Det där med förberedelser, det kan man ju tillämpa nästan hela tiden och på så sätt få allt att löpa lite smidigare. Om man t.ex har en kvällssur, trött och skrikig unge (ja JAG har ju inte det säger jag, men, ööh, en kompis har en…), så kan man under de två minuterna hon är tyst i badet snabbt som attan ta fram pyjamas, strumpor och blöja, ladda tandborsten med tandkräm och ha handduken redo. Så går det lite fortare att få barnet i säng, och då helst utan att man behöver gräva fram tandborste med en hand och hålla i en maskande skrikhals med den andra. Till exempel.

Det här är högst antagligt vardagsmat för de flesta, men för mig något jag har behövat lära mig. Och nu då det börjar sitta i ryggraden har det en väldigt terapeutisk innebörd. Min kvällsfrid börjar då allt är färdigt iordningställt och väntande på en ny dag.

ps. Etta är idag 1 år, 2 månader, 3 veckor och 4 dagar. Spännande kuriosa.

I gång igen.

Crash! Boom! Bang! Vardagen är här igen, med all kraft.

Ingen feber, ingen sjuka. Men nog en klassisk måndag med eftermiddagsgnällig (läs vrålande) unge, en som tvättar husväggen med lervatten, tusen saker som händer samtidigt och halvsedda tv-program. Spända nerver och alltför få händer. Leriga hundtassar på golven. Små händer i mjölpåsen.

Men visst hade vi ljusglimtar också. Nybakta semlor. Rent akvarium. Iskender kebab. Rara piltar då de satte den sidan till. Glatt rödkindat barn som har varit ute efter dagishämtning och är sandig från topp till tå. Nybadad, nerbäddad sömnmysig typ med sin välling.

Och som grädden på moset en alldeles ofattbart härlig räkning som hade kommit idag. När var riktigt förfallodagen nu då, min kristallkula var lite trasig i januari?

Dambrunch.

Idag var det dags att inviga Etta i brunchens hemliga värld. I sällskap av moster, momi och mormorsmor inmundigade vi en läcker helhet på Johto i Hagalund. Jag var mätt ännu klockan 17, och det händer typ aldrig annars. EttaBetta satt tyst och stilla med sin mat, och jag förvånade mig över lugnet.

Leon hade inte illa under tiden han heller, han fick hänga med mofi och hälsa på morfarsmor.

Efter att vi alla åter sammanstrålat hos momi och jag samlat ihop alla barn så blev det ännu ett Omppubesök med moster. Jag avr lite förbryllad över att inget fanns där det skulle pga utbyggnad och förstoring, men vackert fick vi igen några timmar att gå.

När vi anlände hem var det väldigt tyst på bakbänken, samtliga hade åkt till John Blund.

Saturday, bloody saturday.

Ja inte vet jag vad det berodde på (öron? hals? mage?), men Etta vrålade som en besatt gris där kring klockan 4.17 imorse. Och väckte alla utom Leon. Nå, efter att hon fått torr blöja och varm mjölk (andra idéer kommer man liksom inte på den tiden), så fick hon ligga mellan oss. Så usel idé. För hon tyckte att man istället kunde börja sitta upp, socialisera och sätta på tv:n två gånger istället. Förde henne i egen säng istället, där somnade hon sen.

Efter en sådan start på morgonen kändes hela dagen lite konstig och bakfram. Leon skulle på kalas, och hur det nu kom sig så slutade allt i blodbad innan dagen var slut.

Först föll Leon med lastbilen då han var ute och kom gråtande in med ansiktet fullt av smuts, sand och blod. Nå, var inget värre än en skråma på näsan och ett litet sår på läppen. Lite plåster fixade biffen, och han kunde gå på kalas i ett stycke.

På kvällen var det Bettis tur. Hon pillade på en fotoram och mittiallt blödde fingret. Så vi fick ha plåsterpremiär på det typ 0,5mm stora såret.

Sen gick en spegel i kras. Ojoj. Skall vi nu ha otur i 7 år?

Måndagskänsla på en fredag.

P stannade hemma med Betunia idag, och jag var liksom lite borttappad i dagarna på jobbet efter att ha varit hemma i dagarna trenne. Levde i måndag, om och om igen. Och Betti, hon verkar nu äntligen vara feberfri, skönt.

Kände att jag behövde göra något med händerna efter att jag kom hem, så jag parkerade Etta i matstolen bredvid mig, lånade en hjälpande hand av Leon ibland och rörde ihop en sats muffins enligt ett gammalt, beprövat recept som jag inte använt mig av på år och dar. Blev en riktigt bra liten fredagssötma där.

Fixerier.

Såja, nu är byrån på plats, väggarna målade och lådorna fyllda. Idag flyttade jag lite på bokhyllan och drog skarvsladd, och nu funkar lampan också. Än fattas golv och lister som skall täcka den vackra järnbalken i hörnet. Men slowly, slowly.

Betsan ännu lite varm, så hemmadag för henne ännu imorgon. Jag går på jobb men slänger över stafettpinnen åt P. Idag kom annars hennes nya tossor som skall till dagis. Hade först tagit storlek 20/21, men de var i minsta laget. Bytte till 22/23, som i sin tur är ganska stora. Men hålls nog på och håller små fossingar varma. De är av ylle, så passar ju bra såhär i snoriga tider.

Parkeringstönten.

Bevars vad endel är egoistiska eller annars bara korkade vad gäller parkering. Tog en snabbis via Lidls blöjavdelning strax efter att de öppnat imorse klockan 9. Parkerade på en av två lite bredare familjeplatser, de flesta andra platser var också lediga då klockan var så lite.

Så har jag handlat klart och kommer ut och skall åka. Då har en blå Subaru parkerat genom att backa halvvägs i familjerutan bredvid, halvvägs inne i ”min” ruta, dessutom lite snett. På en nästan öde parkeringsplats. Så att det mellan min bils rumpa och töntens bils nos var typ 5 cm och parkeringstutkan skrek i högan sky. Grattis bara för århundradets parkering liksom. Tur att jag inte skulle ha in Etta på den sidan var den här dåren stod.

Och töntens ”familj? Tja, på bakbänken fanns en uppsättning däck, inget annat. Borde ju ha tagit foto, men blev så paff över att det finns sådana här totala idioter så det blev inte av.

Lunch.

I ungefär en veckas tid har jag planerat att vis lämpligt tillfälle laga en version av den asiatiska salladen jag hittade i oktober. Idag blev det av. Som broilerversion, och det funkade fint.

Som bas hade jag strimlad gurka och morot, mango, schalottenlök och koriander. Tillsatte ännu kokta, därefter lätt stekta nudlar, vitlöksstekt broiler och salta nötter. Såsen bestod som vanligt av sesamolja, soja, limesaft, palmsocker och lite ingefära.

Dundermedlet.

Jag har en ny favorit i städskåpet! Eller ny och ny, den är köpt för typ hundra år sedan men har sedan stått bortglömd mellan allrengöringsmedlet och silverputset. Fråga inte varför.

För det här mina vänner, det här medlet ger fina, blanka glas på några futtiga sekunder. Då när man inte orkar/hinner/ids/vill/kan riva fram ämbare, trasor, torkare och allt. Som idag då jag ville putsa lite fönster, det värsta liksom, men inte visste hur lång tid jag har på mig innan Feberfia vaknar.

Så det var bara att spruta på och torka med en duk. Inga ränder eller virvlar, och att solen gassade på gjorde heller ingenting. Funkar på fönster, speglar, akvarieglas och alla andra glasytor jag testat på.

Genast blev det mysigare, och det är ju bara att sluta och sedan fortsätta när man vill igen nästa gång.

Vanligt virus.

Inget alarmerande i EttaBettas blod, utan hon verkar då bara lida av en helt vanlig virusinfektion sade farbror doktorn. Bra så. Plus att hon tydligen har haft säsonginfluensan vid något skede. Jahapp, det måste ha varit en väldigt, väldigt mild version, för har nog inte ens misstänkt något sådant. Okej.

Så vi fortsätter med receptet vila och vätska åt det heta barnet. Månne hon inte är på benen igen om ett par dagar.

I feberträsket.

Nää, hemma med sjuk Betti, igen! 38,8 hade de mätt på henne på dagis, så det blev att åka efter henne igen idag. Var så trött på det hela att jag körde raka vägen till jouren, tänkte att det ju kan vara öronen eller något. Efter två timmars köande (lyckligtvis sov patienten i min famn största delen av tiden) kom vi äntligen in till läkaren typ 14.45. Inget knas i öronen eller halsen, men vi skulle till labbet på blodprov.

Och labbet hade ju stängt kl 14. Great. Lyckligtvis var där någon kvar, och de var så urgulliga att de ännu tog emot oss vid 15-snåret. Det var verkligen hyggligt!

Så imorgon borde farbror doktorn ringa och berätta om det fanns något i blodet eller om vila är det enda som hjälper. Fick sjukintyg för 3 dagar, så hemma lär jag sitta åtminstone så länge. Hon somnade kring 16 då vi kom hem, och sov till typ 20. Sen somnade hon på nytt vid 21-snåret, så helt i skick är hon nog definitivt inte. Men bra att hon dricker och vilar.

Jag gav henne två Smoothiemellanmål jag skaffade igår. Efter att hon druckit dem råkade jag ta en närmare titt på datumet. Oj då. Av de 4 jag köpte var två bäst före 06/2014 och 11/2014. Och just de två drack hon idag. Urk. Men tydligen var de (ännu) inte illafarna, för hon verkar inte må illa eller så. Blää. Men reklamerade till affären, hoppas de nu plockar bort de antika mellanmålen.

Eeeewww.

Sakta men säkert.

Kanske börjar dagisrutinen göra att Etta inte är lika jobbigt trött om eftermiddagarna/kvällarna mer. För idag åkte jag med båda barnen till butiken efter dagis, och det gick hur fint som helst att hänga med dem i CM ungefär en timme. Något som bara för typ en vecka sedan antagligen närmast skulle ha klassificerats lika intelligent som att drämma en köttyxa i huvudet på sig själv.

Eller om det nu sen berodde på en otrolig flow i sportlovstrafiken och att jag idag hämtade dem typ en kvart tidigare än normalt, det vet jag inte. Men strunt samma, det gick så bra. Och här hemma var jag våldsamt präktig och stekte spenatplättar åt de små liven. Spenaten var visserligen hackad och djupfryst, men resten ordnades av riktiga ingredienser, inget halvfabrikat.

Och klockan 19.10 var Etta fortfarande vaken. På en vardag, efter dagis. Har inte hänt på väldigt länge. Men hon växert och blir större hon med hela tiden. Underligt, och oroväckande, skulle det ju vara om hon konstant gick och lade sig strax efter klockan 18.

Cirkus i stan.

Som jag redan sade till diverse människor, så idag hade jag ledigt kunnat sälja cirkusbiljetter hem till oss. Betti gick bananas, helt totalt. Det flög mjöl, pärlsocker och Maizena i hela köket, i många etapper. Till slut fick jag låsa lådan med en träslev. Och herrej*vlar vilket liv det blev. Den här bilden säger ungefär allt.

Sen hittade hon Leons avlagda chokokarkkin just innan vi skulle åka till momi och jag stod och sminkade mig, och dreglade förstås ner sig. Och golvet. Tre gånger.

Ja just det, på morgonen hade hon i smyg öppnat blöjroskisen och rivit upp en blöja så att innehållet lite hamnat på golvet. Och som P trampade i. Najs. Därefter spred hon ut hundmaten som jag sopat upp i en hög (Max gillade inte en viss sorts mat och blaskade runt den i hela ”sitt” rum i protest). Och hittade en sax att leka med. Inte så bra.

Hos momi fortsatte hon. Rymde till trapporna med ett illmarigt skratt. Skulle plaska i hundarnas vattenskål. Leka lite med några Toikkafåglar, ett ljus, en kaffekopp, några fjärrkontroller och ett par glasögon. Gräva i blomkrukorna och slänga broccoli på/åt hunden. Och en massa annat bus.

Gudars. Hur mycket ofog kan en unge hitta på?

Ja siitä se ajatus sitten lähti…

Hoppla vilken dag hörni! Allt började med att P kom hem med en tv till barnrummet igår, för xBoxen. Och jag försökte liksom nätt (utan att vara sådär bossy) förklara att jag INTE vill ha en tv på a) bokhyllan b)det lilla bordet mellan sängarna.

Så efter en stunds planering så blev lösningen att göra sig av med klädskåpet, vilket nog har funnits i planerna ända sedan det halvrevs pga hamsterjakt om ni minns.  Så idag, nästan 1,5 år senare, fick vi tummen ur.

Ikea var igen vår standardlösning, mera Malm. Skåpet har varit ungefär 120cm brett, så vi tog en 80cm bred 4-lådsbyrå och bredvid den ett nattduksbord i samma serie, 40cm brett. Och så vita glasskivor på. Jag byggde medan Betsy sov, det var lugnare på det viset av någon anledning.

Fast nu behöver vi nog fixa lite, skåpet har stått där sedan huset byggdes, så bakom det är väggen omålad, och under finns inget golv. Ser för tillfället väldigt charmigt ut.

Men det ordnar vi imorgon. Ja nog kändes det ju lite tråkigt att riva ut prima Askoskåp från 1973. Not. Bakom skåpet hittades nämligen denna lapp.

Nu är jag ganska slut efter allt byggande, bärande, tömmande och ordnande.  Imorgon skall det spacklas, målas och läggas lite golv där var det saknas. Och flytta in alla kläder och ordna upp andra grejer som fanns i skåpet. Pust. Återkommer med bild sedan då allt är på plats!

Fredag igen!

Jag bara inte kan förstå hur veckorna rusar förbi. Hela tiden är det fredag eller veckoslut.

Idag var det då hemmadag för Ettas och min del. Fast något större fel på henne är det inte, men skall det vara feberfri dag så skall det. Och någon feber har jag inte kunnat hitta idag eller igår på eftermiddagen. Snorandet och hostande börjar också vara över, så kanske vi är på andra sidan nu?

Men vi förde och hämtade Leon till och från dagis, och hämtade ut ett Adlibrispaket. Som bland annat innehöll en ”Min egen bok” för den lilla. Den här gången blev det en med Max, tyckte den var så vansinnigt söt.

Sen blev det väl lite möbelomflyttningsplanering och semlor här hos oss. Och en Betsy som har gått vild med lådorna på sistone. Idag har hon grävt ut rågmjöl, florsocker, grötpulver, Maizena och mjöl.

Gokväll!

Här är jag, sakta på väg upp ur Ångestgropen. Blev så trist där nere att jag bestämde mig för att rycka upp mig. Nu känns allt lite bättre igen. Vad gör inte det efter en fastlagsbulle och ett gäng ljusrosa tulpaner (och en tunna vin skulle man kunna tillägga om situationen var en annan)?

Jaja. Surar ändå lite över att jag missar frukosten på jobbet imorgon, men no can do. Ingen feber har hon den där ena heller mera, konstigt. Men hemma måste hon ju hållas, och så ser vi om det kommer fler värmetoppar. Gör det det så måste vi nog åka och reda ut vad det beror på. En massa kindtänder på g, så det KAN ju inverka. Kanske.

Och då vi nu en gång är inne på ämnet tänder. Det är ju en präktig glipa mellan framtänderna Etta har, men råkade hitta en gammal bild på mig själv då jag var i cirkus samma ålder, och tadaa, hade jag banne mig inte nästan lika mycket glipa där? Som i dagens läge har vuxit bort. Så det finns hopp om en någorlunda normal tandrad då tydligen.

Hej hemifrån.

Gaah, ger det aldrig med sig? Fick samtal från dagis idag, Etta febrig. Suck. Nå, en hel dag dagis (plus några timmar idag) blev det ju för hennes del ändå. Leon fick vara kvar helt normalt. Inte helt optimalt att sedan åka efter honom med sjuk Etta, men vad gör man? Hon kan ju inte gärna vara ensam hemma heller.

Bättre har han där nu då han är frisk. Hur vi gör imorgon får vi se, P far så tidigt att dagiset inte öppnat än, så enda möjligheten är att jag för honom. Så besvärligt det här. Hur gör andra?

Blää.

Är just nu på ett riktigt uselt humör och vansinnigt irriterad, så vi tar nya tag imorgon.

Känns som om alla andra har mycket bättre, framgångsrikare och roligare liv, själv känner jag mig mest misslyckad och bitter, att jag inte åstadkommit något och hela livet är en jävla fars. Som en levande Kalle Anka som alltid såsar till det på något vänster.

Idag har jag en nattsvart själ.

Huj och hej.

Förberedelser, del II: Hamstergener?

Lotta var igen min musa och gav mig inspiration till det här inlägget, tack! Vi spinner vidare på de här förberedelserna då.

Ja jag har sparat nästan exakt ALLT i klädväg sedan Leon, också sådant som jag inte ens använde på honom… Mest bara för att jag ju nog KAN behöva använda det nångång. Hah, precis som om jag skulle komma ihåg att det ens existerar.

Hopplösa plagg som jag inte ens i min vildaste fantasi själv skulle köpa. Eller de minst attraktiva senapsgula sparkbyxorna från mammalådan. Oftast är det fråga om något plagg man ärvt av någon bekantas bekant och inte har hjärta att kasta. Plagg som man vet att någon gett en i all välmening, men som man själv inte känner så jättestort sug på att använda. Som typ bodyn i storlek 104 eller opraktiska vinterskor.

En liten del av en hoppas att man liksom glömmer bort dem medan de passar, och sedan ”råkar” hitta då de är för små. På så sätt kan man tysta sitt dåliga samvete, för de är i de stunder jag känner mig så rysligt otacksam. Jag VILL ju så gärna genuint vara glad och tacksam för det vi får, och jag är det också, men ännu bättre skulle det kännas om allt verkligen kom till användning. Att säga nej tack är ju ett alternativ, men ibland känns det enklare att bara tacka och ta emot och sedan ”glömma bort” det hela.

Därför är jag så nöjd då vi får något av närstående, de vet nämligen vad som är vettigt och användbart, och de plaggen behöver man aldrig glömma. Tvärtom.

Så nu borde jag bara göra mig hårdhudad och helt kallt kassera. Till råga på allt är de här sakerna oftast sådana att man inte ens kan sälja dem på loppis, så det är väl bara att slänga. Förfärligt, men det finns inga alternativ.

Hur jag skall göra sedan då det är dags att verkligen göra sig av med babykläder vill jag inte ens tänka på. För jag är så fäst vid dem, men inser att man helt enkelt inte kan spara hundratals plagg bara för affektionens skull. Som tur så behöver jag inte fundera på det riktigt ännu.

Förberedelser.

Nu är det ju så lyckligt ställt att det inte behövs skaffas eller fixas så mycket inför ”bonusbebin”, vi har ju mer eller mindre allt. Så några vilda planer på vad som skall grejas sen då mammaledigheten börjar har jag inte.

Men en sak står på agendan, och det är att en gång för alla få pli på alla baby-/barnkläder. Allt är lite huller om buller och har lagts undan och tagits fram allt eftersom och finns på tusen olika ställen. Så nu har jag inte riktigt koll på vad allt som finns. Det skall vi råda bot på, så mitt första och enda projekt sen i april blir att skaffa tillräckligt många och rätt sorts lådor. Och eventuellt göra sig av med sådant som inte behövs eller börjar bli alltför luggslitet.

Men det är väl ungefär det då.

Rinnande näsa här, hostningar där…

Sjukbloggen har fötts! Jag kollar ännu läget imorgon på morgonen, men har en magkänsla som påstår att det nog blir hemmadag för de små snorarna imorgon.

Jag har inget direkt akut på jobbet, så kanske det är lika bra att låta dem snora helt färdigt innan det blir dagis igen. Ingen har ju feber eller så, men snuviga och hostiga är de båda, och det uppskattas nog säkert inte av vare sig de andra barnen, deras föräldrar eller personalen.

Men vi kollar. Och är förberedda.

Jag har försökt lära dem snyta sig själva och så där. Fast det behövs nog lite träning ännu innan målet är nått.